p.p1 (invandrare från väst, öst eller syd under stenåldern)

p.p1 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 12.0px Helvetica; color: #454545}
p.p2 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 12.0px Helvetica; color: #454545; min-height: 14.0px}
p.p3 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; text-align: justify; font: 12.0px Helvetica; color: #454545}

Språket har samband österut, men folket har genetiskt samband såväl söderut, västerut som österut. Det har gett upphov till alternativa förklaringar: att samerna förlorat ett tidigare okänt tungomål till förmån för ett finsk-ugriskt eller att finnarna (invandrare från väst, öst eller syd under stenåldern) lärde sig sitt finska språk av samerna. Finska och samiska är besläktade, men enligt genetisk forskning är finnar och samer mer olika varandra än finnar och svenskar källa behövs. 7 Landslagen översattes till finska 1548, men blev aldrig tryckt då den ansågs undermålig. De historiskt finskspråkiga folkgrupperna (suomer/finnar, tavaster, kareler, kvener) kan spåras till folkvandringstiden (400–800 e. Finlands första tryckeri, Åbo akademis tryckeri, grundades vid mitten av 1600-talet. Det anses vara lånat av ett urgermanskt ord, som språkvetare rekonstruerat till *kuningaz och som är över 2000 år gammal. 7 Dessa böcker trycktes i kungliga boktryckeriet i Stockholm under perioden 1543-1552. Man har länge antagit att finskan kommer från ett urfinskt språk, som kom till Norden med invandrare österifrån, från vilket samiska språket skildes ut ungefär 1500–1000 f. Det finska språkets ursprung, liksom folkets äldsta historia, är svårt att entydigt förklara.

We Will Write a Custom Essay Specifically
For You For Only $13.90/page!


order now

Gamla skriftfinskan Det tredje utvecklingsskedet, gamla skriftfinskan, började på 1540- talet då reformationen kom till Finland. Finland blev under medeltiden en del av det svenska riket och underställdes svensk lag och svenskt administrationsskick. De hedniska finnarna omvändes under medeltiden till kristendomen både från väster och från öster. Den del av Finland som kom under svenskt välde anslöts till den romersk-katolska kyrkan och den ortodoxa läran bredde ut sig i Karelen. Fornfinskan och medeltidsfinskan Finskans historiska utveckling efter urfinsk tid kan indelas i fem delar. Hela Bibeln översattes till finska 1642, och den fungerade som mönster för skriftspråket ända till början av 1800-talet. Finskan kom på det sättet att från svenskan överta en mängd ord och uttryck som hänförde sig till lag- och förvaltningsspråket. Skriftspråket fick nu impulser också från de österbottniska och tavastländska dialekterna, men de sydvästfinska dialekterna utgjorde fortsättningsvis grunden. Till reformationens principer hörde att folket skulle få ta till sig Guds ord på sitt eget modersmål, och om det inte tidigare fanns ett skriftspråk måste det skapas nu. Det centrala läroämnet var latin, kyrkans och hela den akademiska världens gemensamma språk under medeltiden.

Till exempel de högsta rättsinstanserna förblev helt svenskspråkiga ända in på 1900-talet, och vid Helsingfors universitet, landets enda universitet i början av 1900-talet, behöll svenskan sin ställning som huvudspråk för forskning och undervisning fram till 1930-talet. Man började målmedvetet utveckla finskan till ett kulturspråk genom utgivning av tidningar, läroböcker, facklitteratur inom olika områden och skönlitteratur och genom att skapa nya ord (se avsnittet om ordförrådet. De östliga dialekternas popularitet stärktes också av nationaleposet Kalevala (1835), som Elias Lönnrot hade sammanställt utifrån folkdiktning som han hade samlat in huvudsakligen i Karelen. De västliga dialekterna ansågs ha blivit fördärvade genom det starka inflytandet från svenskan och modeller för skriftspråket söktes nu i de »renare« östliga dialekterna. Redan på 1880-talet hade finskans språkliga utveckling och samhälleliga ställning utvecklats så mycket att det gick att använda finska nästan i alla situationer och inom alla livsområden. Ett nytt skede i finskans historia, den äldre nufinskan, började på 1800-talet. Även om finskan som språk utvecklades kraftigt under 1800- talet var det först under senare hälften av århundradet som den fick en starkare officiell ställning. Kejsar Alexander II utfärdade 1863 en språkförordning enligt vilken finskan skulle jämställas med svenskan »i allt sådant som omedelbart berör den egentliga finska befolkningen«. Tack vare det finska skolsystemet kom det fler finska studenter till universitetet, och på det sättet utbildades allt fler tjänstemän med finska som modersmål. Sverige förlorade Finland till Ryssland år 1809 och Finland blev ett autonomt storfurstendöme under Ryssland.

I slutet av 1800- talet och förra hälften av 1900-talet ansågs idealet vara att en bildad människa talade i enlighet med skriftspråkets normer i alla situationer. I formella situationer talar man fortfarande standardspråk, men i mer informella används ledigt talspråk eller rentav dialekt. Finskans femte utvecklingsskede, nufinskan, räknas från 1880-talet och framåt. Till exempel i skönlitteraturen förekommer ofta inslag av vardagligt talspråk eller slang. I dag är inställningen en annan. Efter det har inga radikala förändringar skett i fråga om finskans struktur, utan utvecklingen har gått långsamt i takt med förändringarna i omvärlden. Däremot har språkbruket och inställningen till det ändrats kraftigt. Liknande tendenser finns i det skrivna språket.